Såhär minns jag inte att jag mådde när jag väntade Elias. Jag mår...skumt. Igår var vi ut till mamma och Terje för att byta däcken på bilen. Hela förmiddagen var jag som en zombie. När vi kom hem var jag sååå sugen på broccolisoppa. Inget annat var tänkbart att äta. Tvingade manvän att stanna för att köpa broccili och åt broccolisoppa tills det stod ut ur öronen. Efter det så låg jag bara i ihopkrupen i soffan med tårar och illamående. Känner mig så energilös och det är det värsta jag vet. Gick och la mig innan Elias med molvärk och en ny känslighet som tar andan ur mig. Känns som om jag är lätt bakfull hela tiden. Uthärdligt men jobbbigt att vara så trött och jag tycker också ovanligt synd om mig själv. Tårar är nära hela tiden. Andfådd, sjukdomskänsla och finnig. Usch, ska egentligen inte klaga men bra mår jag inte. Hoppas att det vänder. Mår som sämst på kvällarna.
När Elias hostat hela natten och rosslar värre än igår var jag inte den som tvekade många sekunder att vara hemma. För en gångs skull känns det som bra tajming. Passade på att ringa barnmorskan. Hon som jag hade med Elias gillade jag inte alls. Henne har jag att tacka för att jag blev tvungen att få två påsar blod efter förlossningen, för att hon inte tyckte att jag skulle äta järn, för att hon fått för sig att jag var förstoppad vilket jag inte var. Dessutom upplevde jag henne som oengagerad och kall. Nä, no moore! Vem svarar när jag ringer? Hon såklart. Vet inte vad jag sa men började något med att jag borde ta cellprov men att jag nu var gravid. Hon kontrar med att vi ska ta cellprov oavsett. Kallt och hårt utan att diskutera med mig. Sedan säger hon kallt att hon följde min förra graviditet och vill boka in mig för inskrivning och cellprov. Efter det kläcker hon ur sig om jag funderat på fostervattensprov eftersom jag är 35 år. Jag blev så ställd och sa att vi nog gör KUB test istället. På sitt hårda och kalla sätt klargör hon för mig att det inte bekostas av landstinget och att vi får diskutera det där senare. Jävla kärring! Mitt hormonella jag blev så ställd och efteråt så grinade jag massor. Nu känns det som om jag både har cellförndingar och ett missbildat barn i magen. Tack för den! Här sitter jag och väntar på nästa telefontid då jag ska byta barnmorska och avboka cellprov. Hon som följt mig under en hel graviditet borde om någon veta om min nålfobi och känslighet för sjukhusmiljöer. Jag har bestämt mig för att inte ta cellprovet. Om jag får missfall och gjort det skulle jag aldrig förlåta mig själv. Nu ska jag samla mod till att stå på mig och byta barnmorska. Det sista jag behöver är en kall, oengagerad en just nu.
Uppdatering: Ringde igen. Samma som svarade. Jag sa att jag ville byta barnmorska om det gick bra. Då blev hon len i truten och sa att det gick sååå bra. Jag förklarde också mitt dilemma med cellprovet och hon sa att det skulle dröja länge men jag fick göra som jag vill. Nu är jag lättad. Slipper den där kalla människan. Tack!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar