Jag mår inte bra. Alltså, jag står på benen men mer än så är det inte. Mår mer eller mindre illa mest hela dagarna och det tär på psyket. Idag har jag varit så opedagogisk man bara kan bli både på jobbet och hemma. Varit på fackligt möte och avslutat kvällen med pic-nic på Elias förskola. Där hade jag lust att drämma till hälften av alla barn inklusive mitt eget som härjade i alladeles för små lokaler. Kändes som om regnet och jag var i symfoni på något vis när vi först av alla traskade hem. Mitt humör är inte att leka med. Jag är arg för ingenting. Som ett bi. När jag väntade Elias minns jag att jag var känslig och grät men inte arg. Jag känner mig arg när jag vaknar, arg när jag är på jobbet och arg när jag kommer hem. Arg på alkisen som skriker och gapar utanför ICA, arg på tvätten, arg på mig själv för att jag inte ens orkar se på TV. Det är jobbigt att vara på så dåligt humör. Det värsta är att jag blir arg och har noll tålamod med min lille son som börjar komma i den berömda treårs trotsen. Då är det enda gången som jag bara vill gråta, när jag blivit arg och haft dust med honom. Älskade unge!
Vecka 9+0 idag enligt min beräkning, 9+2 enligt BM. Har bestämt mig för att ha en hemmadag imorgon och bara tycka synd om mig själv. Skippar med sorg i hjärtat middag med arbetslaget. Satsar på att vara i någorlunda form till lördagen istället.
Prata med din BM tycker jag! Jag mådde ju pyton och blev erbjuden sjukskrivning, och åh vilken skillnad nu när jag varit hemma en vecka. Visst, jag mår fortfarande illa, men det är inte på långa vägar i närheten av hur det var när jag skulle orka med jobbet också. Kanske räcker det om du har möjlighet att vara ledig lite då och då, eller kanske halvtid under en period?
SvaraRadera