Igår fick jag ett sms från min vän som skulle ha fått barn i februari. Hon hade fått missfall. När jag sedan läste hennes blogg rann tårarna. Jag är så ledsen för hennes skull och känner stor ödmjukhet inför livets mirakel, att få ett barn som är friskt. Är ständigt orolig att ngt ska vara fel och är glad för ultraljudet på måndag. Blev nedstämd och deppig å min kompis vägnar och hoppas av hela mitt hjärta att hon repar sig fort och vågar bli gravid på nytt.
Är känslig. Har insett att relationer som förut varit starka kanske inte är det längre. Det gör ont. Har rannsakat mig själv och undrar varför jag helt plötsligt inte är prioriterad, inte ens vid ledighet? Vet att jag är dålig på att höra av mig, att jag gick in i dvala under första delen av graviditeten men jag känner ändå så starkt att vissa tagit helt avstånd. Kanske bara är en paranoid känsla men den känns likväl.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar