Förbjudna och ovälkomna tankar i vecka 30

Jag är bekväm och ganska nöjd med livet precis som det är just nu. Är inte beredd på förändring. Jag ger jobbet 100% och trivs även om vissa småkrämpor gjort sig påminda sista dagarna. Min sk. falska ischias i höger skinka har spökat rätt mycket och sänkt humöret något. Annars reflekterar jag över att jag är gravid men har nog inte fattat det än iallafall. Att det ska ut ett barn. Jag är ganska bra på att förtränga. Jag älskar mitt jobb mer än någonsin och förtränger det där med sjukhusmiljö, småbarnsskrik och såriga bröstvårtor ett tag till. Jag är inte beredd. Jag vill stanna tiden i det jag är i nu. Vardagspusslet går ihop sig och jag är i harmoni de flesta dagar. Får så mycket uppskattning av både föräldrar och barn och jag har nog aldrig haft det bättre på jobbet än nu.

Det räcker med att se vårdcentralen för att ångesten ska komma krypande, verkligheten ikapp. En kvinna med stålgrått hår, tydligen barnmorska på introduktion, frågor om hon får vara med på min lilla "session" med min fina ordinarie barnmorska. Jag säger barskt nej vilket får den stålgråkvinnan att rygga bakåt. Min egen barnmorska säger att det är bra att jag säger ifrån och tittar på mig med sina snälla ögon. Jag säger att jag mår bra och när blodprovet som jag inte tagit kommer på tal rinner tårarna på mig. Jag erkänner som en skamsen småflicka att jag inte förmått mig till att ta det, att mina rädslor förvärras och att jag faktiskt inte vill ha barn längre, åtminstone inte föda. Känner ingen glädje idag över att bli tvåbarnsförälder. Vet inte var det kommer ifrån men just då var jag riktigt arg på barnet i magen. Må gud förlåta mig men så kände jag just då. Jag tycker inte alls att det är mysigt när jag träffar små bebisar som jag brukar tycka. Jag tycker inte att det kändes något särskild förväntan av att ta upp spjälsäng eller bebiskläder.  Det är bara just en säng och kläder.  Tycker inte ens att nya bebiskläder är kul överhuvudtaget. De få jag köpt har jag tvingat mig själv till. Jag känner mig inte redo. Jag vill inte föda. Det känns så orättvist mot barnet i magen med alla dessa ovälkomna plötsliga känslor eftersom jag var så strålande lycklig när jag tänkte på att föda Elias för tre år sedan. Jag är rädd för att inte känna lycka när barnet är fött, att vilja fortsätta jobba, bli bitter och att mina rädslor ska förvärras. När barnmorskan föreslår att jag ska dra ner tempot i miten på december får jag riktig panik. Jag vill INTE gå hemma med min ångest över att föda barn. Jag är inte den som sitter och pratar med min mage och försöker att knyta an som hon förslår, även om jag gillar min mage och tanken på sällskap därinne. Eftersom jag alltid har en tendens att överdriva mina negativa känslor  me dungefär 200% i tårar och tandagnisslan så är jag nu remitterad till en psykolog som är expert på anknytning och negativa känslor på Kvinnokliniken. Hej och hå. Jag gillar ioförsig att prata och psykologer så det kan väl inte skada? Alla de där känslorna att jag inte tycker att det ska bli kul med barn nr 2 och det där försvann så fort jag kommit hem.  Eller de försvann inte, de förminskades. Sådan är ju jag. Humöret styr och skiftar fort. Stackars psykolog!

Efter barnmorskebesöket var det alltså blodprov. Blodgruppering. Fast jag ifrågasatte varför och om man ändrar blodgrupp efter varje barn. Som en barnunge. Svaret var ändå att jag har RH- och måste kolla om jag bildar antikroppar men jämna mellanrum. Hon lovade ändå att minimera sticken under resten av graviditeten.Jag går ner till labbet och har sällskap av en annan gravid tjej som jag språkar lite med. När det är min tur är det en annan provtagare än jag är van vid. Hon ber mig sitta vid en annan plats än vanligt och då får jag panik. Med tårar i ögonen förklarar jag att jag inte vill bli stucken i fingret och därför inte kan sätta mig på den stol hon föreslår. Hon säger då att hon inte ska sticka mig i fingret men jag får ändå min vilja igenom och min gamla plats. Jag är emlad och klar och sticket går fort och bra även om jag känner sticket vilket jag inte brukar göra.. Efteråt hypergråter jag och hon ber mig sätta mig ner och ler och säger att jag gråter av lättnad att det är över. Hon får gärna tro det men jag vet inte varför jag gråter. Jag bara gråter och är arg på lilla älskade barnet i magen. Förlåt älskade barn. Är också arg på den usla provtagaren som trots emlad arm fick mig att känna stick, och alla jävla introduktionsbarnmorskor som ska nästla sig in i mina gråtsamtal.

Allt var bra med bebis. Symfysmått på 27.5 och hjärthjud på 150.  Kanske en tjej ändå? Mindre mage än med Elias. Arg idag om det nu inte blir en tjej. Förbjuden tanke, att bli arg över en sådan sak. Barnet kommer bli älskat vilket fall.

Ingen bra dag idag.  Många konstiga tankar och funderingar som bubblat upp. Jag är nog lite utarbetad också.